tisdag, oktober 26, 2010

Hur gick det till?

Hur fick du ditt jobb?
Frågan kommer ibland. Mitt jobb beskrivs som en dröm och ja. För alla relativt obundna sportintresserade fotografer så är det så nära man kan komma. Det är lärorikt, intressant och förbannat kul. Inte jämt men vem har sagt att livet ska vara ett kul kalas hela tiden. Dock kan jag då förvånas lite. Om jag nu inte var den jag var utan en lite yngre sportintresserad fotograf som ville jobba med det han med det lockiga håret gjorde vad skulle jag då göra? Jag vet svaret men skriver det inte här. Sanning är dock att jag under fyra år inte fått ett samtal, inte ett mail, inte ett handskrivet brev där någon ung, hungrig arbetsmyra velat visa framfötterna. Gett en vink om att det här finns en person som är beredd att underkasta sig arbetet för att bli bra. Bli bäst. Ännu ingen.

Ikväll väntar Scandinavium. Först ska jag bara göra lite arkiv och äta pasta med Björn.

Pang bom. Skjortan tom.

Eftersom min mobil i vanliga fall väcker mig så fick jag konsultera annan hjälp i morse. Eftersom jag spenderade natten på hotell så beställde jag helt sonika ett väckningssamtal. Kvart i sju var lagom. Jag hade en hel del packning utspridd och hade beräknat att 40 minuter skulle räcka för ihoppackning och frukost. Nu var det dock en eller ett par pappskallar i receptionen. För jag vaknar och tycker jag är pigg. Masar mig fram till datorn och lyckas, uran hjälp från varken linser eller glasögon, se att klockan är halv åtta. Om 55 minuter går mitt plan och tanken är att jag ska hinna med att fixa min mobil åter ifrån Hertz. Jag packar reflexmässigt. Skäller lite lagom på receptionisten och kommer till Hertz flygplatskontor strax före åtta. Efter en liten stunds väntan kommer en butter man med mustasch och min mobil. Jag hinner med både mitt flyg till Wien och Göteborg. Dock hade mitt bagage inte samma tur. Så jag fick fota kvällens match med mitt gamla enbensstativ. Sorgligt.

söndag, oktober 24, 2010

Fullmånen

Jag stod lite nöjd utanför en obemannad hytt. Plexiglaset var skadat av repor och den gulsvarta loggan lyste lite vackert. Jag höll en nyckel i min hand. Tankarna snurrade en liten tvekan var född. Har jag allt? Den tänkta frågan besvarades med ett tänkt ja och en halv sekund senare dansar den lilla svarta nyckeln ner i metalluckan tillsammans med min tvekan.
Jag och den rosa krokodilen (han heter Kristoffer) tar sen en taxi. Mot ett hotell med sköna sängar. När jag provsovit ett ögonblick vill jag ringa ett samtal. Jag börjar leta. Letar i jeansen. Letar i jackan. Letar i väskan. Letar i täckbyxorna. Letar i jackan igen. Letar i väskan igen. Kopplar upp mig och ber bildredaktör David ringa mig. Av det fågelkvitter som signalerar inkommande samtal hörs inget. Jag letar lite uppgivet en sista gång och straffar mig sedan med en promenad i ett österrikiskt regn.

Mina sämsta bilder

Idag var det alpindag igen. Denna gång ställde jag mig i första branten tillsammans med min schweiziska vän Alessandro från Keystone. När föråkarna kommer märker jag att jag kan med lite rörelse fota tre portar. En liten bonus. En eller högst två brukar vara mer vanligt. Efter att ha konstaterat fakta mös jag lite för mig själv och tog sen en värmande kopp te som en skidande funktionär med termos på ryggen bjöd på.

Viktigt inom sportfoto och speciellt alpinfoto är koncentration. Om man tappar koncentrationen under fel ögonblick kan det bli mycket ödesdigert. Alpint går fort. Till exempel står jag och glor i sökaren. Jag inväntar åkaren som inom sekunder ska komma neddundrandes mot port ett. Jag känner att jag har lite dåligt stöd med höger fot. För att kunna fota alla tre portar behöver jag göra en liten rörelse. För att kunna göra den rörelsen står jag fel. Jag flyttar foten och i samma ögonblick kommer Ivica Kostelic farandes som en stövare på upptag. Den lilla koncentrationsstörningen gör att jag helt bommar port ett har grym oskärpa port två och tre. Tur att varken kroaten eller någon annan vann. Dimman gjorde istället att tävlingen blåstes av efter första åket. Tänk vad en liten rörelse kan ställa till med.

Jag lyckade okej att få lite bra bilder. Men sådan har alla sätt. Här kommer istället mina tre sämsta bilder från idag.

En typisk kolla skärpa och ljus-bild. Hade jag inte raderat eftersom hade jag kanske haft 50 sådana här bilder.


Bode Millers avsågat och med skärpa på snön.


Till sist Matts Olsson med rörig bakgrund och skärpan i luften mellan ansiktet och porten.

lördag, oktober 23, 2010

Vitare än vitast

Sölden ligger högt. Glaciären där tävlingarna åks ligger på lite över 3000 meters höjd. Det märks ibland. Ibland kan jag komma på mig med att plötligt börja flåsa. Det räcker med att resa sig från ett bord eller sträcka sig efter en vattenflaska. Tunn luft ger tunga rörelser.

Slalom modell stor. Väderguden ändrat sig efter fredagens sol och blåa himmel. Moln var dagens melodi. Alpinskidåkning är lite klurigt att plåta. Man behöver en fond. En skog, ett berg eller en himmel som mer eller mindre effektivt får den sprutande snön att synas. Snö som yr och far med bakgrund stillaliggande snö är inte lika bildligt effektiv. Helst vill man också ha åkaren åkandes in mot kameran. Idag blev det varken eller. Väderguden ville som sagt ha moln. Så blev det. Berg med bergsfärg och inte snö färg är det ont om på glaciären. Skog likaså. Himmel är det enda återstående alternativet men av det blev det då inget.

Det där med åkaren in i kameran då? Nej. Jag och mr Poppe från Norge tog våra skidor och tittade först på det första krönet och sen på det andra som snabbt följdes upp med tittande av det tredje. När vi så står där vid det tredje så inser vi gemensamt att det krön nummer två var bäst. Ryggsäck, skidor, 600-objektiv och norrlänning knatar därför de drygt 100 meter som finns mellan krön två och tre. Detta låter kanske redan här jobbigt. Lägg då till brantast branten och den tunna luften på 3100 meter. Ungefär fem meter hankade jag mig fram innan en paus var nödvändig. Andas tio sekunder och sen knata fem meter till. När jag väl var framme vid en ok position var klockan mycket och jag anfådd. Jag nöjde mig helt enkelt med det jag fick. För att få åkarna in i kameran hade jag väl cirka 150 meter till att gå. Höjdmeter alltså.

Bjuderi i Alperna

Sölden är bra skit. Man får gratis lunch och kylarna är välfyllda med alla tänkbara drycker. Jag har hamstrat drycker varje eftermiddag. Varje gång lite i smyg och med lite kvalfullt hjärta. Min inställning i allmänhet är att man inte ska utnyttja generösa system. Men jag har kommit till insikt. Pago och Gösser vill att man ska dricka och plocka med sig så mycket man bara kan. Mitt samvete är rent min väska är full och min törst är släckt.

fredag, oktober 22, 2010

Glömde en aning


Innan jag åkte var jag övertygad. Jag sa det till och med till vänner. Detta blir en lugn resa. Lagom med jobb och så lite skidåkning när jobbet är klart. Jag insåg ganska snabbt att det inte skulle bli så denna gång heller.

Idag klev jag upp sex. Skrapade rutor och tvingade efter bilfärd ner mina vedertaget missbildade fötter i ett par pjäxor. Det var klart och kallt. När jag nu ligger i min säng känner jag i ansiktet att både solen och vinden gjort sitt jobb. Men det njuts ändå när TV4-medarbetar slickar Scanpix-medarbetare under tiden vi jobbar på kontoret alptoppen. Det är stämning.


Nu är vi, jag och krokodilen, sena. Hela mediaflocken sitter på lokal och väntar med beställningarna. VI måste kvicka oss.


torsdag, oktober 21, 2010

Veven vevar igång

Det känns ungefär så här. Denna sida har liksom somnat in men tydligen inte dött. Nu är jag i Österrike. Sölden. Precis ett år sedan sist. Alpina världscupen glider igång och jag har precis hyrt skidor. Ett litet minimästerskap så här innan november. Jag behöver det. Bloggen behöver det. Nu rullar det.

Redan 05:20 pussade jag på kind och klev upp. När jag står med jackan på och kör min mentala checklista fastnar jag vid laddaren som laddar kamerabatterier. Jag har laddat under natten. Jag har tre fulla batterier. Det klarar jag mig lugnt på under fyra dagar. Men jag väljer att inte chansa utan sätter ned väska och går in i köket för att plocka ihop laddaren. Då inser jag att det var klokt. För i batteriladdaren sitter, ganska naturligt, batterier på laddning. De satt i sina fästen och fullbordade den ovan nämnda nattladdningen. Att klara sig med ett batteri är svårare. Speciellt när jag plockat med tre kameror.

Efter flyg med byte i Wien så kom jag till staden Innsbruck. Innsbruck som av vissa skäl satt ganska djupa minnen. Minnena till trots hyrde jag en bil och åkte i sällskap med en rosa krokodil till Sölden. Här är vi nu. I en sjukt billig lägenhet. Jag har hyrt skidor, fått liftkort och ännu en ryggsäck. Klockan fem är det presskonferens modell stor och sen modell mindre med enbart de svenska tjejerna.

måndag, oktober 04, 2010

Damfotbollens uppförsbacke

Presskonferens i Göteborg. De europeiska mästerskapen i damfotboll ska spelas i Sverige 2013. Kul. Fint fika med gott kaffe och smörgåsar med skinka och brieost. Några av Göteborg Kopparbergs spelare var med. Det snackas om Thomas Ravelli som varit med på det damallsvenska lagets träning. En av de herrarna i lokalen tycker då att det är på plats med ett skämt.
"Jasså Ravelli på er träning. Ja där hör han hemma. Riktig kärringfotboll, hö hö hö."
Ett skämt. Javisst. Smakfullt? Nja.