Bara vara

Tre dagar utan göromål. Det kändes gott. Som sågs i förra inlägget så har det varit en del på sista tiden. Men nu har tre dagar förflutit och jag har varit på bio ätit mandariner och till och med druckit glögg. I lördags passade jag även på att raka benen och bröstet samt klä mig i klänning, blond peruk, nätstrumpbyxor och höga svarta stövlar. Det var omväxlande.

För vilken gång i ordningen jag idag stegade in på kinesiska konsulatet har jag glömt. Men denna gång fick jag mitt pass som nu har en sida som skimrar i vackert grönt. 20 dagar får jag med kamera vistas i Kina. Lämnar tidigt onsdag. Jag och kollega Kahl på radiosporten skall med gemensamma krafter ta oss från Shanghai till Wuxi. Om ni inte hört talas om staden Wuxi så är det inte så konstigt. Alla små hålor med invånarantal runt fem miljoner är inte så lätt att hålla koll på.

Idag tippar jag igen. Om än en aning omedvetet.

Min vecka har åtta dagar

Torsdag till torsdag. Åtta dagar. Åtta bilder.

Torsdag, Borås. 27 bilder hem.

Fredag. Beitostölen, Norge. 61 bilder hem.
Lördag. Beitostölen, Norge. 53 bilder hem.

Söndag. Beitostölen, Norge. 51 bilder hem.
Måndag, Partille. 49 bilder hem.
Tisdag, Göteborg. 31 bilder hem.Onsdag, Göteborg. 24 bilder hem.
Torsdag, Göteborg. 22 bilder hem.

Om så den svenska armén står och väntar

Så är klockan tolv och jag har precis klivit upp. Ibland blir det så. Jag nyttjar detta satans bländvärk snoozen och när den till slut gett upp så kan jag ibland vakna runt tolvsnåret. Någonting i mig skriker bannor. En karl ska kliva upp. Inte ligga och dra sig i onödan. Tror det är något nedärvt från bondegenerna.

Nu ska jag försöka nyttja återstoden av den dag som till hälften är gången. Kinesiska byråkrater har plågat mig länge. Nu efter formulär hit och papperakr dit så är det äntligen dags för mig att få plocka upp mitt visum till Kina på det kinesiska konsulatet.

Det regnar idag. Himmelen är grå men jag har bestämt mig för att le ändå. Det handlar bara om inställning. Jag tror jag vet vad jag ska tänka på för att bli glad.

Bil på glid

Ibland är det halt på vägarna. På väg hem från Beitostölen idag ligger jag i min bil bakom bussen som i sitt inre hyste skidlandslaget. Plöstligt ser jag hur bussen framför mig börjar glida mot snövallen. Jag bromsar och får efter ett par gastkramande sekunder stopp. Lutningen är rejäl. Hinner smälla av ett par bilder genom vindrutan innan bussen lyckas backa upp och åter kan köra på den rätta vägen. Parkerar min bil på tomgång och handbromsen ordentligt idragen. Kliver ut och går iväg och fotar av bussens hjulspår och den slänt som åkarbussen höll på väg att åka rodel nedför. Plötsligt hör jag så ett lätt väsande ljud. Det är min bil som låter. Dubbdäck till trots har dem så sakta kommit på glid. Med handbroms i börjar den förarlösa bilen en liten resa ned för backen. Förvisso inte så många centimeter per sekund men fart har en tendens att öka. Efter ett par raska men vingliga steg hoppar jag in i min blåa skönhet och lyckas inte få stopp men väl styra åbäket åt rätt håll.

Det ser faktistk ganska dramatiskt ut på bilden. Sanning var väl att det ändå var ganska lugnt. Hade herr busschaufför kört lite fortare hade det nog inte slutat lika lyckligt. Nu blev det en webbnyhet med ett ögonvittne citerat.

Glo här.

Stalkern

Ja... Om ni trodde jag överdrev en aning i förra inlägget så kommer här beviset på mina påståenden.

Här har jag gått runt idag. Gått mina vanliga steg. Gjort mina vanliga gester och förehavanden. Inte kunde jag då förstå att någon hela tiden förföljde mig. Det ser på bilderna nästan ut som om jag skulle vara med på spektaklet. Jag svär mig fri och kommer inatt låsa dörren samt skjuta soffan för utifall att min nyvunna stalker forcerar låset i sin jakt på nytt bildmaterial.

Smoggen i bloggen

Det har varit en lång dag. Jag och herr Bardell sitter och har återigen varsin svart dator i knäet. Vi startade imorse strax efter åtta. I mål nu precis. Herr Bardell har haft en fetish idag. I vinklar och vrår har han plåtat. Vad tror ni då kameran främst har varit riktad mot?
Charlotte Kalla?
Anna Haag?
Kärleksmåltavlan Therese Johaug?
Nej nej. Herr Bardells smutsiga Canoner har främst varit riktade mot mig. Det är knappt så jag kommit undan när jag kilat på dass. Han är en liten Stalker light den där Schibstedtanställda fotografen. Det lär väl sluta med att hans vidvinkel knackar mot mitt fönster inatt.

Hela Beitostölen har idag haft ett tjockt moln och dimmlager som täcke. Ljuset blir förvisso jämnt men färgerna får liksom inte liv dagar som denna. Imorgon ska solen titta fram. Jag hoppas på liknande väder som sist jag bevakade skior i världscupen.


När himlen har moln.

När himlen har sol.

Underkylt regn och en hytte

Göteborg tillryggalades idag. Efter att ha spenderat förmiddagen i sällskap med tvekan och håglösheten satte jag mig vid tolvtiden så tillslut vid ratten. Gårdagens driftighet hade utrustat mig med inte mindre än två ljud böcker. Så min sju timmar långa färd i den bespottade blå pärlan blev ett nöje och när jag nådde mitt mål i hurtiglandets Beitostölen så ville jag inte stiga ur bilen. Vilhelms berättelse sveper runt i bilen och sprider alla kännbara känslor som finns här i livet.

Det har regnat alla de 54 milen. Nu på slutet var det ett findroppat regn som föll på den nedkylda vägbanan. Föret blev glashalt vilket fick de sista milen att ta nästan en timme. Men vad gjorde det. Karl Oskar, Kristina och Danjel höll mig ju sällskap.


Nu sitter jag herr Bardell och fru Thorén i en lobb med varsin svart dator i knäet. Socialt värre.

Glad för lite

Ska åka till Norge på torsdag. Längdskidorna har premiär och för att förbereda mig lite snurrar jag runt på skidförbundets hemsida.


Inte vet jag. Det är förmodligen beskärningen på hemsidan som gör att bilden känns lite... Låt oss säga Tyskland sent trettiotal. Tur att kavajerna går i svart och inte brunt.
Vattenfall uppe i det högra hörnet bryter förvisso brunkol i just Tyskland men inte tror jag att det är det som Vattenfall och Skidförbundet vill påvisa genom denna annons.

Inpräntat

Det regnar. Det är grått. Jag har de senaste dagarna legat i sängen 20 av dygnets 24 timmar. Det är inte likt mig. Men när man är sjuk så är man.
Jag vänder mig lite emot att vara så förbannat depp när det är höst. Men även fast jag tycker så blir det likväl lite sorgligt och i allmänhet neråtstämning när det är som det är nu. Det blir liksom inpräntat i en att man ska tycka att regn och gråa skyar är jobbigt och deprimerande. För inte så länge sedan fann jag roligheter i regn. Hoppa i pölar. Titta uppåt och försöka fånga regndroppar i munnen. Dämma upp rännilar till gråa bassänger bara för att få känna naturens kraft light när man sedan öppnade upp flödet och lät vattnet forsa fram hela vägen ner till kasa.
Men idag dämmer jag inte.
Har inte fångat en enda vattendroppe med munnen.
Istället har jag varit och jobbat på en match som utspelade sig på fruset vatten. Alltid något.

Tuffheten

Det är inte tufft att kasta flaskor mot min vän Glenn.
Det är inte tufft att i sin iver att få slåss springa över en sjuttioårig man med krycka.
Det är inte tufft att kasta kamerastativ och stolar.
Det ser lite roligt ut men är knappast tufft att försöka svämma över kanalen.

Inte Lykke Li men ganska så lycklig

Dagen regnar bort. I den av stora silvret färgade dagen sitter jag och medans koldioxiden har fest, barnadödligheten i Zimbawe ökar och Peshawars gator färgas av rött blod så är min största utmaning idag att hitta ett par boots med rätt färg, skön form och en lagom diskret men ändå iögonfallande dragkedja. Ibland tittar jag på den del av mig som påstås vara medveten och på den andra som är modemedveten och det börjar liksom att klia i ryggraden, den som jag trots allt vill ha.